B-uppsats och opera

Hallå igen, det var ett bra tag sedan jag skrev här nu.
Det blir ganska kort det här, och eftersom det var så himla länge sedan jag skrev något är det ingen idé att försöka komma med någon sorts sammanfattning.
Det som kan vara bra att nämna är väl dock att jag och mitt ex är tillsammans igen, tänker inte göra några större utvikningar på det ämnet, tyckte bara det kunde vara bra att tala om i händelse av att jag börjar referera till min flickvän.

Just nu håller jag på med min första akademiska uppsats, en B-uppsats som ska analysera myten om Pandora med frågeställningen huruvida den är uttryck för en syn på kvinnlig sexualitet som någonting farligt. Jag var jättepepp på det först, men nu sitter jag här och ska lämna in råmanus imorgon och är så förbannat trött på hela grejen att jag inte kan uttrycka det i ord. Förhoppningsvis kan jag återfå lite skapar/forskarglädje igen under dagen, sitter och häckar i min bästa väns lägenhet och har blivit lovad chokladkakor senare.

För att göra saker och ting ännu lite roligare fick jag den ljusa idén att söka till operahögskolan, "bara på kul". Jag vet inte varför jag får för mig sånt här. Nu ska jag inte bara få ihop min uppsats, utan även lära mig nio arior, en lied och försöka damma av all musikteori jag lärt mig. Det slår mig att jag eventuellt kan ha missförstått ordet "kul" någonstans på vägen.

Nåväl, dags att ta itu med skrivandet. Ha det bra världen!

Snusk och snöslask.

En av fördelarna med att ha en blogg är att när man rusar genom vintermörkret, snöslask piskar en i ansiktet, ens skor är så våta att det kommer obehagliga plaskande ljud från dem när du rör dig och du håller på att missa färjan är att man i alla fall kan tänka ”Det kommer åtminstone bli ett roligt blogginlägg!”

Så hur hamnade jag där i mörkret, frenetiskt sprintande med en konsumkasse i högsta hugg?

Dagen började med att klockan ringde 6.30, jag tittade på den och tänkte ”nej du,” och somnade om. Tanken var egentligen att jag skulle ta mig ner till åttafärjan för att träffa den alltid lika fantastiska Carro och hänga med henne och hennes systerdotter Aylin (ett år och tre månader) till öppna förskolan, men jag var bara för trött helt enkelt, så jag sov ett tag till och skickade ett ursäktande sms när jag vaknade sådär vid åtta halv nio. Utanför fönstret såg man mardrömsväder.

Hur som helst var det bara att bege sig ut, ville ju fortfarande träffa min sötnos, det var alldeles för länge sedan vi sågs och hittade på bus.

Alltså tog jag mig genom slask och blåst till öppna förskolan, där Carro och Aylin fortfarande befann sig. Jag blev grundligt utvärderad av mörka små ögon, Carros reaktion var ”Hon började inte gråta i alla fall, det gjorde hon när hon träffade Martin!” (Martin är Carros nye karl). Det verkade faktiskt som att jag blev godkänd och bedömd som ”inte farlig” av lilla Aylin, och vi kom riktigt bra överens. Olyckligtvis hade hon lyckats få tag på en av de där fantastiska leksakerna som låter. Ni vet, tryck på en knapp och nåt oerhört irriterande händer? Just det, en sån.

Efter en stunds lek bar det av hemåt. I motvind. Aj. Små isprojektiler slungades i fasansfull fart mot våra stackars oskyddade ansikten och blästrade förmodligen bort ett helt jävla hudlager. ”Peeling,” sa Carro, ”Gratis är gott, så se till och njuta nu!”

Väl hemma var det mest underhållande av liten tjej och prat, prat, prat. Mest om sex. Av någon anledning är det så det blir med oss två, antingen hoppar vi runt och beter oss som att vi är typ sex år gamla eller så pratar vi snusk.

Jag kom riktigt i gasen och gick på om hur viktigt det är att skydda sig, och nämner att vill man vara riktigt supersäker av sig ska man ju använda handskar. Det skulle jag inte gjort, för nu kommer hon tydligen aldrig mer kunna ha sex med sin kille utan att se honom framför sig med diskhandskar på händerna och fyrtio kondomer, och sig själv iklädd svart sopsäcksponcho. Detta kommer naturligtvis leda till total förstörelse av hennes sexliv, och på mig kommer hon att utkräva gruvlig hämnd.

När/om jag väl får kille kommer jag aldrig att få komma till skott, för så fort det ska till så kommer telefonen ringa och en röst kommer vråla i mitt öra ”SKYDDAR NI ER!? TA BILD, JAG VILL HA BEVIS, JAG VET NOG ATT DU SLARVAR!”

Men du behöver inte oroa dig Carro lilla, jag kommer inte att slarva, för skämt å sido är det faktiskt jätteviktigt att skydda sig. Dina mentala bilder däremot lämnar jag åt Martin att göra något åt, det tror jag han kommer klara galant.

Och nu är vi framme vid snöslasket, konsumkassen och språngmarschen till färjan. Det var dags att gå hem, och jag skulle förbi konsum och handla middagsmat, så det gjorde jag. Därefter var det bråttom som fan till färjan, och jag fick kuta som en idiot. Fast först försökte jag ju göra det lite diskret och försiktigt, för att inte stänka omkring alltför mycket slask på mig, vilket ledde till en märklig, glidande sorts hukspring som säkert skulle sett coolt ut om jag var en person med grace, men som i det här fallet nog mest fick mig att se ut som någon sorts troll. Denna lilla försiktighetsåtgärd fick dock överges och i slutändan kastade jag mig handlöst genom slasket för att hinna på färjan och kände fukten härligt tränga in i mina skor riktigt ordentligt.

Nu är jag hemma, imorgon är det skola och jag borde plugga om inte min fina föresats att hålla mig i fas med läsningen ska gå i stöpet redan nu. Har som vanligt huvudvärk, tycks få det mest hela tiden just nu och jag vet inte riktigt varför. Störigt värre, men det släpper väl så småningom.

Hoppas att alla har det bra. Sväng gärna förbi den här tänkvärda bloggposten om du känner att du vill: http://www.danoah.com/2010/09/cure-for-perfection.html

Tack för en skön dag Carro min, det var gott att få skratta så mycket!

Litet prat om arkeologi

Jag och min katt börjar komma in i en rutin.
Jag sitter och pluggar, han kommer och gnäller lite, jag plockar upp honom i sängen, vi gosar en stund och sen går han och rullar ihop sig (alltid på samma ställe) och sover i flera timmar. Jag har ingenting emot denna rutin, i själva verket tycker jag att det är riktigt trevligt.

Ju mer jag läser desto mer inser jag att vad som fascinerar mig med ämnet arkeologi inte är det främmande och "exotiska" med de urgamla kulturer jag läser om, utan snarare tvärtom. Det är när jag ser hur liten skillnaden mellan mig och en kvinna i antikens Grekland verkligen är som jag går igång på riktigt. Kanske gör det mig egentligen mer till en antropolog än arkeolog, men vad gör väl det så länge jag har roligt?

Yttre omständigheter kan vara annorlunda, kultur och samhälle kan vara det, men i grunden är vi ändå alla människor, och har varit det i många tusen år.

Jag läser om symposia, sammankomster där män i antikens Grekland samlades för att äta, dricka, sjunga sånger, spela spel och flörta (bland annat). Det handlade om att ha kul, men också om att visa upp sig, att markera hur bra man var på allt det som en man av bildning skulle vara (något som uppenbarligen inkluderade att vara riktigt sexig).
Inte för att jag har världens största erfarenhet av det här med att festa men jag tycker att det hela känns rätt bekant, även om tävlingsbiten tycks ha förskjutits en hel del åt det sexuella hållet i många av dagens versioner.

Vi tittar på action och skräckfilmer och är makabert fascinerade av det hemska, våldsamma och förfärande, precis som de som satt i Colosseum och såg på gladiatorspel.

Hadrianus mur byggdes för att hålla pikterna borta från den del av Storbritannien som invaderats av Rom, och Berlinmuren byggdes för att sära på Öst och Västtyskland.

Det som gör att jag är fascinerad av arkeologi är för att jag känner det som att jag kommer till större insikt om vad som förenar oss alla, på gott och ont, och det är någonting jag värdesätter mycket högt.

Nu är det ganska sent på kvällen och jag börjar bli lite seg i huvudet, så jag tänker faktiskt avsluta här. Ta hand om er alla människor därute!

Jaha...

Det händer så väldigt, väldigt mycket just nu, men mycket kan/vill jag inte skriva om här för att skydda mitt och andras privatliv. Att blogga har helt klart hamnat i skymundan, men idag är det en massa annat jag borde göra så då är det klart att man plötsligt får impulsen att skriva ett inlägg.

Väcktes av att katten kom och gnällde på mig. Efter en stunds stökande och bökande hoppade han upp i min säng, och när jag kelat med honom ett tag rullade han ihop sig och somnade. Jag är inte helt säker på att han uppnådde det mål han hade från början, jag gissar att det var att bli matad eller utsläppt för det brukar det vara, men han verkar nöjd nu ändå. Han är en underlig gubbe.

Har jag en massa skolarbete att jobba mig igenom, och hur jag ska lyckas med det när bara tanken att ta en dusch känns som en övermäktig ansträngning vet jag verkligen inte. Blev inbjuden till "Positiva dagen" och satt där och försökte verkligen komma på en positiv statusuppdatering istället för den jag hade tänkt mig, men det gick bara inte. Egentligen är det nog inte en så dålig dag, vädret verkar fint och jag är utvilad och inget hemskt har hänt än, men jag har bara ingen positiv energi i mig nu, återkommer när batterierna laddats om. Den energi jag har får gå till det jävla kronologiska schemat över medelhavsområdet som ska visas upp för min lärare imorgon.

Mamma är hemma idag också, hon är sjukskriven. I magtrakten bär hon på en skitstor cysta som nyligen upptäcktes. Hon, jag och min bror har döpt den till Evert-Helmut den förste och ende. Jag försöker tänka positivt, hon ska ju få den bortopererad och förhoppningsvis är det slutet på historien, men jag är ändå orolig. Allting känns så fel hemma när mamma är ur form, jag vill inte riktigt tänka på hur det ska bli sen när hon ligger på sjukhus. Det har hänt förut, jag minns inte riktigt hur det var, jag var liten.

Vet inte vad jag ville med det här inlägget egentligen. Få igång mig själv med att göra någonting kanske, ledsen att det nog inte var världens roligaste läsning.

Nu ska jag gå och ta itu med idag.

Sjuk igen

Japp govänner, jag är sjuk igen.
Är tack och lov inte fullt lika deppig som jag var när jag skrev det senaste inlägget, men jäklar vad trist det är att bara hosta hela tiden!
Nästan alla mina skolböcker har anlänt, väntar nu på vad jag hoppas är den sista (bokus blev försenade i sin leverans och deras mail gjorde det mycket oklart hur många böcker som faktiskt skulle komma sent). Det känns lite coolt att ha en massa böcker med titlar som "Aegean art and architecture", "A history of the ancient Near East" och andra liknande. Grejen är ju dock den att jag har alla de här böckerna för att det ska läsas i dem, och även om jag i vanliga fall inte har något alls emot läsning så ligger jag nu ganska långt efter i läsningen till den här kursen och har en massa att ta igen, och det är inte helt lätt att göra när man känner sig risig. Även om jag i vanliga fall tycker att det är jättespännande är det lite svårt att bry sig om den politiska situationen i södra Mesopotamien för fem tusen år sedan när allt man vill göra är att sitta hopkrupen under en filt och titta på nån smörig film och gnälla över hur jobbigt det är att vara förkyld. Suck!
Men som sagt, jag är ändå vid ganska gott mod tack vare mina härliga vänner och det fantastiska youtube! Fick via twitter kännedom om ett fantastiskt klipp av Beatles som framför Shakespeare.
En annan ny personlig favorit är den fantastiska idén att kombinera klipp från musikalfilmen Newsies med låtar av Lady Gaga. Jag har förvisso aldrig sett Newsies (men gud vad jag vill det nu) men det är något oemotståndligt uppmuntrande med att se Christian Bale utföra ett dansnummer till Paparazzi, eller rocka loss tillsammans med Bill Pullman och ett helt gäng andra till Just Dance, eller naturligtvis den otroligt episka Bad Romance, som var den första jag såg. Det är Christian Bale i en musikal.
Mina vänner, jag tror jag är kär! (Även om han själv tydligen inte gillade filmen...)

Trött och sjuk

Precis såhär lagom till skolstarten tror jag att jag har gått och dragit på mig en förkylning. Halsen är äckligt slemmig och ibland lite öm, och jag har fått munsår. Helt ljuvligt.
Det värker i kroppen efter gårdagens ridlektion. Det gick bra, men sjutton vad jag får betala för det nu. Ryggen känns helt mörbultad.
Jag har varit fruktansvärt ledsen mer eller mindre hela dagen idag, tror att jag är lite slutkörd.
Det var egentligen en sång som satte igång allting. Var ute på youtube och skrotade som jag vanligen gör när jag inte har bättre för mig, och bestämde mig då för att titta på en av mina favoritvideos som är en mycket skickligt hopklippt musikvideo om två True Blood-karaktärer. Låten träffade mig som ett slag i magen och jag har haft svårt att inte gråta sen jag började lyssna på den, men kan samtidigt inte låta bli att göra det om och om igen.

"And there you stand opened heart--opened doors
full of life with the world that's wanting more.
But I can see when the lights start to fade,
the day is done and your smile has gone away."

Det finns inte särskilt mycket ljus i mig just idag, och jag önskar verkligen att det fanns någon som kunde skydda mig från världen en liten stund.

Allmänt kraffs

På måndag påbörjar jag på riktigt mina studier på universitetet, och kommer nu säga någonting som jag aldrig trodde jag skulle kläcka ur mig: Jag kan inte vänta tills skolan börjar!
Jag har så förbenat tråkigt just nu att jag tror jag kommer bli knäpp snart. Jag har absolut ingenting att göra om dagarna och håller långsamt på att förvandlas till en apatisk grönsak. Tappar helt initiativförmågan!
Håller fortfarande på att jobba på en uppföljare till min överraskande uppskattade youtubevideo, men det går våldsamt trögt. Tror att min hjärna är nere i lågvarv lite för mycket för att jag ska kunna ta tag i det riktigt ordentligt, men hade tänkt försöka göra en kraftansträngning idag, om jag bara kan bli av med den här äckligt tunga känslan i huvudet som gör kreativt tänkande onödigt svårt.
Det finns naturligtvis en baksida till skolstarten, närmare bestämt en ekonomisk sådan. Jag har lagt ut över fyra tusen på böcker. Önskar verkligen att jag skojade. Tack och lov har jag fantastiska föräldrar som har sagt att de ska ge mig hjälp med de pengarna.
Kan ju avsluta det här inlägget med en lite rolig historia rörande Alexander Skarsgård, även om jag själv inte vet om jag ska skratta eller gråta åt den. Min mor pratade med min gamla sånglärare för ett tag sedan, och berättade för henne att jag och min flickvän inte var tillsammans längre (jag och min sånglärare hade en väldigt nära relation så jag hade för vana att tala om den sortens grejer med henne) och nämnde då skämtsamt att jag nu tänker gifta mig med Alex. Tror ni då inte att hon säger att då måste jag ta och börja hänga med hennes dotter och dennes man, för de umgås ju med honom! Så nära, och ändå så långt borta...