Ett litet sammandrag.

Oj, oj, oj nu har det hänt saker.

Jag hade egentligen tänkt vänta med det här inlägget tills Carro gett mig både bild och film på vad vi hade för oss den senaste stadspromenaden, men orkar inte vänta längre så de kanske dyker upp vid senare tillfälle. Så, här kommer en sammanfattning på vad som hänt sen sist jag bloggade.

Promenix med Carro var mycket trevligt, vi gick på dansmuseet och tittade på alla vackra kostymer först, sen travade vi iväg till musikmuseet, och där var det skoj vill jag lova! Om du någon gång skulle känna för att bli sju år gammal igen rekommenderar jag det stället varmt. Det fanns en massa att peta på och leka med, och vi fick till riktigt inspirerande framföranden av bland annat ”Rock around the clock” och ”Mama Mia” (blev bland annat träffad i ansiktet av en i min mening rätt nasty pälsboa som Carro svängde omkring lite väl entusiastiskt, lyckas jag få tag på filmen får ni se själva). Dagen avslutades på mitt favoritställe att sitta och hänga på i stan, Bagdad Café. Underbart med ett ställe som inte bara erbjuder stört god mat och trevlig lokal (ovanför Medelhavsmuseet, finns till och med utställningsmontrar på cafét!) utan dessutom låter bli att spela musik! Alla kanske inte uppskattar det som jag gör, men jag tycker det är helt fantastiskt att bara sitta och snacka i en tyst lokal.

Efter fikat drog jag hem till en polare och spenderade en trevlig kväll med att spela TV-spel (även om vi spenderade mycket tid på att klaga på spelet i fråga som inte alls var lika underhållande som föregångare i serien) och att titta på Leverage. Inte en serie som jag kommer känna större engagemang i tror jag, men rätt underhållande ändå.

Dagen därpå besökte jag ännu en vän (det var en rätt intensiv vecka) och vi kom fram till att vi borde starta ett band (om nu två pers kan kalla sig det). Jag ser fram emot vårt kommande samarbete jättemycket, och idag ska jag försöka få ändan ur vagnen och göra en inspelning till henne så hon vet hur musiken jag skriver låter. Borde även ta itu med mina studier då min sommarkurs om det gamla Egypten drar igång igen imorgon, och såklart försöka skriva lite på den där boken som ska göra mig rik och berömd. Har jag tur lyckas jag faktiskt göra i alla fall en av alla de där grejerna.

På vägen hem från min musikervän stötte jag på en skadad liten fågelunge, med oroliga föräldrar som cirklade omkring. Jag kände mig så fruktansvärt hjälplös. Jag flyttade den lilla stackaren till en något säkrare plats men kom inte på vad annat jag skulle göra så jag gick vidare, grät hela vägen hem och kände mig som en alldeles fruktansvärd människa för att jag inte kunde göra mer för den. Konstigt egentligen med tanke på att jag äter djur nästan varje dag, och inte gråter jag varje gång jag tar mig en skinkmacka. Har börjat överväga om jag kanske skulle återgå till att vara vegetarian, men det gick så hemskt illa förra gången. Klarade inte av det alls och den psykiska hälsan gick åt helvete. Tänker inte släppa tanken helt dock, men jag vill vara säker på att mitt nuvarande välmående är förhållandevis stabilt innan jag börjar mucka med min diet igen.

Nu sitter jag ensam i vårt stora hus, familjen har åkt till landet men på grund utav sommarkursen kan jag inte följa med. Känns ganska ledset om jag ska vara ärlig, det hade varit skönt att få komma dit igen, sist jag var där mådde jag fortfarande väldigt dåligt så det var lite svårt att verkligen njuta.

Dags att kanske faktiskt få igång den är dagen, såhär när klockan närmar sig tolv. Ha det bra allihop!

Jag fick paket!

Har spenderat en fantastisk helg med en kompis ute på hennes landställe. Mycket bra för själen, men inte lika bra för kroppen då jag nu är fullständigt utmattad.
Åkte iväg hemifrån i torsdags och tänkte att nu ska jag vara lite hurtig och promenera från Tekniska högskolan till Karlbergs station (det var där vi skulle mötas för att åka vidare). På vägen ser jag en kvinna som säljer Situation Stockholm, denna fantastiska tidning som jag köper alldeles för sällan. Jag tänker ”nej, jag har inte råd” och fortsätter att gå.
Då börjar True Blood dvd:n jag köpt dagen innan så att jag och min vän skulle kunna titta under helgen och som därför ligger i min väska väga mycket tungt på mitt samvete. Kan jag punga ut med några hundringar för en jäkla TV-serie har jag fanimig råd att lägga fyrtio spänn på de hemlösas tidning.
Jag vänder om och frågar kvinnan om hon kan växla en hundring, och det kan hon, så jag får mig min tidning, och ser vem som finns på omslaget.


Skämt åsido, köp Situation Stockholm, det är en jättebra tidning.

Sedan följde några dagar av TV-spel, filmtittande, grillning och bad. Det var himla skönt att bara få låta käften gå nonstop i några dygn med fånigt tjejsnack. Att sitta uppe hela sista natten och spela klart Spyro 2 (hundra pocent på allt, lika med att hitta varenda liten juvel och klara varenda litet uppdrag) var kanske inte helt smart tänkt, men vi hade himla kul (även om det vid lite research kom fram att vi fortfarande hade saker kvar att göra). När vi sedan åkte hem var vi praktiskt taget zombies, vilket ledde till lite halvhjärtat thriller-dansande då och då. Väl tillbaka i mitt eget rum tog det inte lång tid alls innan jag föll i koma i min underbara säng.
På grund utav detta vaknade jag faktiskt på morgonen idag, en ovanlig företeelse som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Vad gör man på morgonen? Det går bara tråkiga saker på TV och alla jag känner sover. Kanske är då jag ska sätta mig och skriva den där bestsellern, eller plugga. Fick faktiskt äntligen en skolbok jag beställt (går en sommarkurs om det gamla Egypten) på posten. Den har varit slut överallt i hela Sverige ett tag nu, så jag fick beställa den från Amazon. Tunnaste bok jag någonsin spenderat över fyrahundra på (fast i ärlighetens namn var det min stackars far som spenderade, han var vänlig nog att ställa upp).
Var det värt det, kan man fråga sig... (fast med tanke på att jag kommer att få en tenta jag gärna klarar får jag nog säga att det var det).

Nu är det dags att avrunda kvällen med Midsomer Murders innan läggdags, så det kanske blir två tidiga mornar på raken, och det utan väckarklocka! Håll utkik efter flygande grisar.

Shopping och ånger

Idag var jag ute på stan med Carro igen (en gång i veckan har vi bestämt att det ska vara efter förra onsdagens succé). Den här gången blev det mer av en vanlig shoppingrunda, jag hade grejer jag behövde få köpta och hon ville hitta en present till sin kille.

Det jag skulle köpa var första säsongen av True Blood (ska titta på den i helgen när jag åker ut till en polares landställe) och en flaska av True Blood-läsken. Flaskorna är bara så fina, jag tyckte jag hade råd att skaffa mig en i prydnadssyfte (även om det blir sista gången, 99kr är inget jag känner för att betala för läsk mer än en gång). Roligt nog var det min blodgrupp som stod på de flaskor som såldes, snacka om att ha tur!

När jag kom hem började jag tänka väldigt mycket på mitt ex. Jag brukade reta henne väldigt mycket för hennes totala kärlek för Harry Potter böckerna. Ibland tyckte jag nästan att det var lite läskigt. Såklart handlade det mycket om att jag helt enkelt kände mig utanför. Hon var jätteinvolverad i någonting som jag bara inte kunde förstå, jag fattade inte grejen. Det kändes hotfullt för någon som alltid är rädd för sitt eget utanförskap.

Nu förstår jag, till viss del. Nu förstår jag hur någonting kan vara mycket mer än vad det egentligen är, och att man kan vilja manifestera det på olika vis.

True Blood är inte den bästa TV-serie jag någonsin sett. Jag kommer förmodligen aldrig att skriva eller läsa fanfiction baserat på den, jag kommer inte att titta på fanart, jag kommer inte att gå med i communities, jag kommer inte att åka på konvent, även om de skulle finnas (jag vet faktiskt inte). Eventuellt kommer jag att klä ut mig till någon av karaktärerna till Pride, men det är ungefär det.

Men jag förstår den känslomässiga biten. True Blood fick mig att sitta och skratta i min ensamhet, när det enda jag gjort i min ensamhet på länge varit att gråta. Det gav mig annat att tänka på.

Om jag kunde förmå mig till att prata med mitt ex skulle jag be om ursäkt.

Sanningen är dock den att jag nu äntligen efter ungefär två månaders kamp kan gå en hel dag utan att en enda gång tänka på att ta livet av mig, och jag tänker inte riskera min egen hälsa genom att ta kontakt med henne igen.

Jag har börjat tycka riktigt bra om att leva, jag vill fortsätta med det.

Underbar arkeolog med kändisförälskelse

Idag fick jag veta att jag kommit in på universitetet (ska läsa arkeologi, hurra, hurra för mig!) och tog sommarens första dopp i havet (jag är en riktig badkruka, men det råder tropisk värme här så det var bada eller smälta som gällde). Dessutom blev jag refererad till som underbar på Emzis blogg, av en lite mindre smickrande anledning som jag kommer skriva mer om strax, men i alla fall, underbar! Det är hon med.

Anledningen till att jag är så underbar (den här gången i alla fall, mina vänner är vänliga nog att säga snälla saker till mig lite då och då, älskar er allihopa) är för att jag har utvecklat en ganska så enorm kändisförälskelse i Alexander Skarsgård (och att jag är mycket medveten om att jag inte är ensam om detta). Jag är glad att det kan bringa någon glädje, för just idag är den en källa till enorm irritation för min egen del.

Först gick jag igenom ett riktigt trevligt skede, jag blev alldeles varm och mjuk inombords så fort jag såg honom på skärmen och ett stort, fjantigt leende spred sig över hela ansiktet. Men jag vet (har gjort det här några gånger förr) att det kommer att sluta i tårar hela grejen. För snart kommer sorgsenheten över att han aldrig någonsin kommer att ens veta att jag finns (plus den lilla sidorätten av ”och även om han gjorde det skulle han ju aldrig bli intresserad av mig”) och så kommer jag ligga där och gråta mig till sömns över en snubbe jag aldrig ens träffat, och jag behöver verkligen inte det just nu. Mitt hjärta är redan krossat, tackar som frågar.

Dessutom är det lite läskigt. Jag menar, det känns något creepy att hysa amorösa känslor för någon man aldrig träffat, vare sig i verkligheten eller ute på det stora vida internet. Plus att jag har en mycket obehaglig vetskap som känns lite som att jag kan förutsäga framtiden, som ger mig en visshet om att jo, visst blir det han och jag. Skrämmande. Börjar känna mig smått obalanserad. Snart samlar jag väl ihop pengar nog att åka till LA och bosätta mig i en buske utanför hans hus med en stor kikare som enda sällskap, eventuellt säljandes lite bilder till skvallertidningar så att jag kan ha råd med mat (om jag kan få mig själv att skiljas från dem, förstås).

Hur kan det vara möjligt egentligen, att känna så mycket för någon som har gjort så lite? Vad är det för felkonstruktion i oss som gör att vi kan falla för vad som egentligen bara är ett fantasifoster (eller folk som behandlar oss illa), medan alldeles underbara människor som finns där för oss, har samma intressen som vi och som aldrig någonsin skulle svika oss ofta inte väcker romantiskt flimmer alls? (I och för sig finns ju det motsatta problemet där man ständigt blir kär i sina bästa vänner, har provat det också men inte lyckats så bra. Blev förhållanden, varade inte).

Dags att avrunda denna gnällfest, jag bifogar nedan videon som fångade mitt hjärta (jag menar, hur kan man inte älska en vacker man som antyder att han älskar att vara naken?).

Tumblr

Så nu har jag skaffat Tumblr också. Det är konstigt egentligen att jag bara fortsätter hoppa på sånt där, med tanke på att jag egentligen är jätterädd för internet och inte känner att jag har så mycket att tillföra det heller.
Kanske är det någon form av bekräftelse jag söker. Se mig, hör mig, tyck att jag är rolig. Fast varför jag skulle söka efter det på just internet är en mycket bra fråga. Oftare än något annat känns det ju som att stå i en enormt stor, tom och ekande grotta och göra en massa cirkuskonster i hopp om att någon kanske ska vandra in och se dem, och sen när någon faktiskt gör det är det för att nästan utan att tänka på det kasta en rutten tomat i ansiktet på en, för att sedan gå vidare som att ingenting hänt.
Sen får jag såklart alltid stöd och uppskattning av mina vänner här ute i livet, och en del av dem kan jag bara ha distanskontakt med just nu, så på det viset finns det väl kanske bra grejer med det, men ibland undrar jag.
Jag tänker mycket på det där, hur förtvivlat gärna jag vill nå fram till folk, påverka dem. Jag drömmer om att en dag skapa någonting, som någon annan sedan kan ta del av och känna någonting, och kanske faktiskt förstå mig. Kanske skulle jag då också förstå mig själv. Om jag lyckades ta en del av mig och förflytta den till världen utanför mig, så att jag kunde se på den. Kanske skulle jag då bli lite mer begriplig.

http://mylittlezoo.tumblr.com/

Mass Effect

Idag kom jag ur sängen bra mycket tidigare än jag hade tänk mig på grund utav att jag fick påhälsning av en geting i sovrummet. Har varit dödligt rädd för dem sedan jag var liten, så när jag vaknade och såg en snurra omkring precis ovanför mig for jag iväg som skjuten ur en kanon. Som backup gick jag och lade mig i mina betydligt mer morgonpigga föräldrars säng eftersom de redan hade gått upp, men såklart kom det in en geting där också och jag blev förvisad från ännu en säng. Underbar start på dagen.

Jag har mest suttit inne och ugglat idag, och jag känner mig lite skyldig. Det är jättevackert väder, som gjort för att ge sig ut på klämkäcka upptåg, eller åtminstone en tur ner till stranden. Lite lockad är jag kanske, men egentligen är jag nog mest halvapatisk och ointresserad av det mesta.

Jag mår inte så bra just nu, och har inte gjort det på ett bra tag. För det första hade jag en hel del problem till att börja med, och sen tog mitt över två år långa förhållande slut, det måste vara nästan ett par månader sedan nu, och de flesta som känner mig har fått se mig smeta ut mitt krossade hjärta över hela min låsta livejournal. Här tror jag att jag nöjer mig med att säga att jag är väldigt, väldigt trasig.

Därför, tack alla högre makter för Mass Effect!

För de som inte känner till det är Mass Effect ett tv-spel, och ett mycket bra sådant. Vad har det att göra med mitt krossade hjärta? Jo, av och till hatar jag mig själv extremt mycket just nu. Jag står bara inte ut med att vara den jag är. Jag hittar en oändlig mängd fel och brister, och jag ger mig själv så mycket mentalt stryk för allt jag någonsin gjort fel att det närmar sig episka proportioner. Och då finns Mass Effect där, och låter mig vara någon annan. Jag kan vara Kommendörkapten Shepard, en stark och modig soldat som är kapabel att hantera vilken situation som helst, och skulle det nu vara så att det blir fel någon gång ibland så låter hon (eller han, man väljer själv) inte det stoppa henne från att fullfölja sitt uppdrag. Som extra bonus är eldstriderna ett bra sätt att bli av med uppdämd ilska. Det är så välsignat skönt ibland att bara få lägga undan mig själv och mitt liv och känna mig som att jag har kontroll över något igen.

Borde nog avrunda här och kanske gå ut och säga hej till friska luften innan jag återgår till att rädda universum, det här var bara en kort liten fundering utan mycket till syfte egentligen. Kom bara på igår att jag ville skriva om Mass Effect, och nu har jag gjort det. Ta hand om er allihop.

Det var en gång...

Det är olidligt varmt idag, och jag är tämligen slutkörd av anledningar som kommer att förklaras alldeles strax, så jag har suttit parkerad framför datorn i stort sett sedan jag vaknade och kört ett lätt surmulet True Blood-maraton (är ungefär lika förtjust i solen som Gollum under varma dagar). Läget förbättrades när jag hamnade i glada vänners lag på MSN, och när nu sedan småkakor och iste lades till det hela alldeles nyss vore jag lite väl fjantig om jag fortsatte att klaga.

Vänner på MSN var det ja. Carro, som var med och såg till att jag sprang benen av mig igår, satt och tyckte att jag borde börja blogga på svenska (ägnar mig sporadiskt åt skriverier på engelska när andan faller på) och eftersom jag tycker om att göra mina vänner glada satte jag mig ner för att göra henne till viljes.

Carro och jag har en lång gemensam historia, vi har känt varandra sen vi var bebisar och har alltid haft väldigt kul ihop, även om vi för det mesta beter oss som att någon hittat en knapp som stänger av våra hjärnor. Vi blir fnissiga, vingliga virrpannor, och detta utan att en droppe alkohol går in i våra system. Därför borde jag ha förväntat mig att gårdagen skulle bli som den blev. Mitt enda försvar är att jag för bara ett par månader sedan kom tillbaka från en nästan årslång vistelse i Piteå (jag gick på folkhögskola).

Hur som helst. Jag åkte intet ont anande in till den stora staden Stockholm i tron att vi säkert bara skulle sätta oss och fika och ha trevligt i ett par timmar eller så, och sen skulle jag åka hem. En klassisk kompisdate helt enkelt.

Icke.

Carro var hungrig, men vi visste inte vart vi ville gå egentligen så vi bara började vandra längst med Drottninggatan i hopp om att så småningom se nåt ställe som verkade tilltalande. Medan vi gick pladdrade vi på, som man gör, och kom fram till att museum är riktigt härliga ställen, och vore det inte kul att gå på ett? Vi var nära slottet när vi kommit så långt i våra spekulationer, och Carro hade aldrig varit på Livrustkammaren visade det sig, så då tänkte vi att dit kan vi ju gå (det där med att äta lyckades bli bortglömt i processen), men 70kr kändes som lite väl mycket i inträde, så vi knatade till Medeltidsmuseet istället där de inte tar något inträde alls. Gratis är gott!

Museibesöket var skitkul, kändes lite som att vara lågstadieelev ute på skolutflykt igen, och det där museet har verkligen en förmåga att göra en osäker på vart man får och inte får gå, så många skrymslen och vrår finns det. Där fanns knappar att trycka på också, till Carros stora glädje (och min med, för det ledde till visandet av informativa små filmer).

Vi hade faktiskt så roligt, att vi inte hade lust att sluta där, vi ville gå på fler museer! Medelhavsmuseet tyckte jag, det är en riktig favorit hos mig. Carro hade ingenting emot detta förslag, men först var det kanske dags att se till det där med maten, särskilt som jag inte var helt hundra precis var Medelhavsmuseet faktiskt låg. Därför bar det av till Max vid Kungsträdgården. På vägen passade vi dessutom på att skaffa oss turistkartor över Stockholm (Carro plockade en från toppen av en soptunna först, bacillskräckiga jag vägrade ta i den så vi lyckades hitta stället de kom från och tog nya). Här skulle det hittas Medelhavsmuseum!

Att gå med en utvecklad karta i motvind får en inte bara att se extremt turistig ut, det gör det dessutom svårt att hitta det man ska (visade sig sedan att jag dessutom tittade på fel del av kartan), så jag lyckades hitta nästan varenda museum i hela stan utom just det jag ville gå till. Carro hade inte större tur hon heller, men hon hade GPS i mobilen, så den plockades fram och lektes lite med, och så fick vi fram vart vi skulle gå. Dock var mat fortfarande en prioritering, så vi tog oss genom mysigt sommarjippo i kungsan (fick gratis coca cola av snygg karl som verkade tycka vi var ett par underliga typer) och hamnade på Max, där det åts gott innan vi så äntligen kom iväg till Medelhavsmuseet.

Väl där tittade vi på en massa spännande saker, men roligast var mumierna. Inte så mycket för sin egen skull som att Carro när vi kom in i rummet väste till mig ”Läs ingenting, de kanske vaknar!”

Det blev också bevisat att jag inte är särskilt snygg i pärlhatt.

Det ska nog vara allt för den här gången, hoppas min svenska blogg faller dig i smaken Carro, och eventuella andra läsare också, förstås! Bilderna nedan är tagna och ihopsatta av Carro, men jag slänger dit dom här på slutet med hennes tillstånd. Nu ska jag återgå till att dricka iste och fnissa åt vampyrer. Ha det!