Underbar arkeolog med kändisförälskelse

Idag fick jag veta att jag kommit in på universitetet (ska läsa arkeologi, hurra, hurra för mig!) och tog sommarens första dopp i havet (jag är en riktig badkruka, men det råder tropisk värme här så det var bada eller smälta som gällde). Dessutom blev jag refererad till som underbar på Emzis blogg, av en lite mindre smickrande anledning som jag kommer skriva mer om strax, men i alla fall, underbar! Det är hon med.

Anledningen till att jag är så underbar (den här gången i alla fall, mina vänner är vänliga nog att säga snälla saker till mig lite då och då, älskar er allihopa) är för att jag har utvecklat en ganska så enorm kändisförälskelse i Alexander Skarsgård (och att jag är mycket medveten om att jag inte är ensam om detta). Jag är glad att det kan bringa någon glädje, för just idag är den en källa till enorm irritation för min egen del.

Först gick jag igenom ett riktigt trevligt skede, jag blev alldeles varm och mjuk inombords så fort jag såg honom på skärmen och ett stort, fjantigt leende spred sig över hela ansiktet. Men jag vet (har gjort det här några gånger förr) att det kommer att sluta i tårar hela grejen. För snart kommer sorgsenheten över att han aldrig någonsin kommer att ens veta att jag finns (plus den lilla sidorätten av ”och även om han gjorde det skulle han ju aldrig bli intresserad av mig”) och så kommer jag ligga där och gråta mig till sömns över en snubbe jag aldrig ens träffat, och jag behöver verkligen inte det just nu. Mitt hjärta är redan krossat, tackar som frågar.

Dessutom är det lite läskigt. Jag menar, det känns något creepy att hysa amorösa känslor för någon man aldrig träffat, vare sig i verkligheten eller ute på det stora vida internet. Plus att jag har en mycket obehaglig vetskap som känns lite som att jag kan förutsäga framtiden, som ger mig en visshet om att jo, visst blir det han och jag. Skrämmande. Börjar känna mig smått obalanserad. Snart samlar jag väl ihop pengar nog att åka till LA och bosätta mig i en buske utanför hans hus med en stor kikare som enda sällskap, eventuellt säljandes lite bilder till skvallertidningar så att jag kan ha råd med mat (om jag kan få mig själv att skiljas från dem, förstås).

Hur kan det vara möjligt egentligen, att känna så mycket för någon som har gjort så lite? Vad är det för felkonstruktion i oss som gör att vi kan falla för vad som egentligen bara är ett fantasifoster (eller folk som behandlar oss illa), medan alldeles underbara människor som finns där för oss, har samma intressen som vi och som aldrig någonsin skulle svika oss ofta inte väcker romantiskt flimmer alls? (I och för sig finns ju det motsatta problemet där man ständigt blir kär i sina bästa vänner, har provat det också men inte lyckats så bra. Blev förhållanden, varade inte).

Dags att avrunda denna gnällfest, jag bifogar nedan videon som fångade mitt hjärta (jag menar, hur kan man inte älska en vacker man som antyder att han älskar att vara naken?).