Snusk och snöslask.

En av fördelarna med att ha en blogg är att när man rusar genom vintermörkret, snöslask piskar en i ansiktet, ens skor är så våta att det kommer obehagliga plaskande ljud från dem när du rör dig och du håller på att missa färjan är att man i alla fall kan tänka ”Det kommer åtminstone bli ett roligt blogginlägg!”

Så hur hamnade jag där i mörkret, frenetiskt sprintande med en konsumkasse i högsta hugg?

Dagen började med att klockan ringde 6.30, jag tittade på den och tänkte ”nej du,” och somnade om. Tanken var egentligen att jag skulle ta mig ner till åttafärjan för att träffa den alltid lika fantastiska Carro och hänga med henne och hennes systerdotter Aylin (ett år och tre månader) till öppna förskolan, men jag var bara för trött helt enkelt, så jag sov ett tag till och skickade ett ursäktande sms när jag vaknade sådär vid åtta halv nio. Utanför fönstret såg man mardrömsväder.

Hur som helst var det bara att bege sig ut, ville ju fortfarande träffa min sötnos, det var alldeles för länge sedan vi sågs och hittade på bus.

Alltså tog jag mig genom slask och blåst till öppna förskolan, där Carro och Aylin fortfarande befann sig. Jag blev grundligt utvärderad av mörka små ögon, Carros reaktion var ”Hon började inte gråta i alla fall, det gjorde hon när hon träffade Martin!” (Martin är Carros nye karl). Det verkade faktiskt som att jag blev godkänd och bedömd som ”inte farlig” av lilla Aylin, och vi kom riktigt bra överens. Olyckligtvis hade hon lyckats få tag på en av de där fantastiska leksakerna som låter. Ni vet, tryck på en knapp och nåt oerhört irriterande händer? Just det, en sån.

Efter en stunds lek bar det av hemåt. I motvind. Aj. Små isprojektiler slungades i fasansfull fart mot våra stackars oskyddade ansikten och blästrade förmodligen bort ett helt jävla hudlager. ”Peeling,” sa Carro, ”Gratis är gott, så se till och njuta nu!”

Väl hemma var det mest underhållande av liten tjej och prat, prat, prat. Mest om sex. Av någon anledning är det så det blir med oss två, antingen hoppar vi runt och beter oss som att vi är typ sex år gamla eller så pratar vi snusk.

Jag kom riktigt i gasen och gick på om hur viktigt det är att skydda sig, och nämner att vill man vara riktigt supersäker av sig ska man ju använda handskar. Det skulle jag inte gjort, för nu kommer hon tydligen aldrig mer kunna ha sex med sin kille utan att se honom framför sig med diskhandskar på händerna och fyrtio kondomer, och sig själv iklädd svart sopsäcksponcho. Detta kommer naturligtvis leda till total förstörelse av hennes sexliv, och på mig kommer hon att utkräva gruvlig hämnd.

När/om jag väl får kille kommer jag aldrig att få komma till skott, för så fort det ska till så kommer telefonen ringa och en röst kommer vråla i mitt öra ”SKYDDAR NI ER!? TA BILD, JAG VILL HA BEVIS, JAG VET NOG ATT DU SLARVAR!”

Men du behöver inte oroa dig Carro lilla, jag kommer inte att slarva, för skämt å sido är det faktiskt jätteviktigt att skydda sig. Dina mentala bilder däremot lämnar jag åt Martin att göra något åt, det tror jag han kommer klara galant.

Och nu är vi framme vid snöslasket, konsumkassen och språngmarschen till färjan. Det var dags att gå hem, och jag skulle förbi konsum och handla middagsmat, så det gjorde jag. Därefter var det bråttom som fan till färjan, och jag fick kuta som en idiot. Fast först försökte jag ju göra det lite diskret och försiktigt, för att inte stänka omkring alltför mycket slask på mig, vilket ledde till en märklig, glidande sorts hukspring som säkert skulle sett coolt ut om jag var en person med grace, men som i det här fallet nog mest fick mig att se ut som någon sorts troll. Denna lilla försiktighetsåtgärd fick dock överges och i slutändan kastade jag mig handlöst genom slasket för att hinna på färjan och kände fukten härligt tränga in i mina skor riktigt ordentligt.

Nu är jag hemma, imorgon är det skola och jag borde plugga om inte min fina föresats att hålla mig i fas med läsningen ska gå i stöpet redan nu. Har som vanligt huvudvärk, tycks få det mest hela tiden just nu och jag vet inte riktigt varför. Störigt värre, men det släpper väl så småningom.

Hoppas att alla har det bra. Sväng gärna förbi den här tänkvärda bloggposten om du känner att du vill: http://www.danoah.com/2010/09/cure-for-perfection.html

Tack för en skön dag Carro min, det var gott att få skratta så mycket!

Litet prat om arkeologi

Jag och min katt börjar komma in i en rutin.
Jag sitter och pluggar, han kommer och gnäller lite, jag plockar upp honom i sängen, vi gosar en stund och sen går han och rullar ihop sig (alltid på samma ställe) och sover i flera timmar. Jag har ingenting emot denna rutin, i själva verket tycker jag att det är riktigt trevligt.

Ju mer jag läser desto mer inser jag att vad som fascinerar mig med ämnet arkeologi inte är det främmande och "exotiska" med de urgamla kulturer jag läser om, utan snarare tvärtom. Det är när jag ser hur liten skillnaden mellan mig och en kvinna i antikens Grekland verkligen är som jag går igång på riktigt. Kanske gör det mig egentligen mer till en antropolog än arkeolog, men vad gör väl det så länge jag har roligt?

Yttre omständigheter kan vara annorlunda, kultur och samhälle kan vara det, men i grunden är vi ändå alla människor, och har varit det i många tusen år.

Jag läser om symposia, sammankomster där män i antikens Grekland samlades för att äta, dricka, sjunga sånger, spela spel och flörta (bland annat). Det handlade om att ha kul, men också om att visa upp sig, att markera hur bra man var på allt det som en man av bildning skulle vara (något som uppenbarligen inkluderade att vara riktigt sexig).
Inte för att jag har världens största erfarenhet av det här med att festa men jag tycker att det hela känns rätt bekant, även om tävlingsbiten tycks ha förskjutits en hel del åt det sexuella hållet i många av dagens versioner.

Vi tittar på action och skräckfilmer och är makabert fascinerade av det hemska, våldsamma och förfärande, precis som de som satt i Colosseum och såg på gladiatorspel.

Hadrianus mur byggdes för att hålla pikterna borta från den del av Storbritannien som invaderats av Rom, och Berlinmuren byggdes för att sära på Öst och Västtyskland.

Det som gör att jag är fascinerad av arkeologi är för att jag känner det som att jag kommer till större insikt om vad som förenar oss alla, på gott och ont, och det är någonting jag värdesätter mycket högt.

Nu är det ganska sent på kvällen och jag börjar bli lite seg i huvudet, så jag tänker faktiskt avsluta här. Ta hand om er alla människor därute!

Jaha...

Det händer så väldigt, väldigt mycket just nu, men mycket kan/vill jag inte skriva om här för att skydda mitt och andras privatliv. Att blogga har helt klart hamnat i skymundan, men idag är det en massa annat jag borde göra så då är det klart att man plötsligt får impulsen att skriva ett inlägg.

Väcktes av att katten kom och gnällde på mig. Efter en stunds stökande och bökande hoppade han upp i min säng, och när jag kelat med honom ett tag rullade han ihop sig och somnade. Jag är inte helt säker på att han uppnådde det mål han hade från början, jag gissar att det var att bli matad eller utsläppt för det brukar det vara, men han verkar nöjd nu ändå. Han är en underlig gubbe.

Har jag en massa skolarbete att jobba mig igenom, och hur jag ska lyckas med det när bara tanken att ta en dusch känns som en övermäktig ansträngning vet jag verkligen inte. Blev inbjuden till "Positiva dagen" och satt där och försökte verkligen komma på en positiv statusuppdatering istället för den jag hade tänkt mig, men det gick bara inte. Egentligen är det nog inte en så dålig dag, vädret verkar fint och jag är utvilad och inget hemskt har hänt än, men jag har bara ingen positiv energi i mig nu, återkommer när batterierna laddats om. Den energi jag har får gå till det jävla kronologiska schemat över medelhavsområdet som ska visas upp för min lärare imorgon.

Mamma är hemma idag också, hon är sjukskriven. I magtrakten bär hon på en skitstor cysta som nyligen upptäcktes. Hon, jag och min bror har döpt den till Evert-Helmut den förste och ende. Jag försöker tänka positivt, hon ska ju få den bortopererad och förhoppningsvis är det slutet på historien, men jag är ändå orolig. Allting känns så fel hemma när mamma är ur form, jag vill inte riktigt tänka på hur det ska bli sen när hon ligger på sjukhus. Det har hänt förut, jag minns inte riktigt hur det var, jag var liten.

Vet inte vad jag ville med det här inlägget egentligen. Få igång mig själv med att göra någonting kanske, ledsen att det nog inte var världens roligaste läsning.

Nu ska jag gå och ta itu med idag.

Sjuk igen

Japp govänner, jag är sjuk igen.
Är tack och lov inte fullt lika deppig som jag var när jag skrev det senaste inlägget, men jäklar vad trist det är att bara hosta hela tiden!
Nästan alla mina skolböcker har anlänt, väntar nu på vad jag hoppas är den sista (bokus blev försenade i sin leverans och deras mail gjorde det mycket oklart hur många böcker som faktiskt skulle komma sent). Det känns lite coolt att ha en massa böcker med titlar som "Aegean art and architecture", "A history of the ancient Near East" och andra liknande. Grejen är ju dock den att jag har alla de här böckerna för att det ska läsas i dem, och även om jag i vanliga fall inte har något alls emot läsning så ligger jag nu ganska långt efter i läsningen till den här kursen och har en massa att ta igen, och det är inte helt lätt att göra när man känner sig risig. Även om jag i vanliga fall tycker att det är jättespännande är det lite svårt att bry sig om den politiska situationen i södra Mesopotamien för fem tusen år sedan när allt man vill göra är att sitta hopkrupen under en filt och titta på nån smörig film och gnälla över hur jobbigt det är att vara förkyld. Suck!
Men som sagt, jag är ändå vid ganska gott mod tack vare mina härliga vänner och det fantastiska youtube! Fick via twitter kännedom om ett fantastiskt klipp av Beatles som framför Shakespeare.
En annan ny personlig favorit är den fantastiska idén att kombinera klipp från musikalfilmen Newsies med låtar av Lady Gaga. Jag har förvisso aldrig sett Newsies (men gud vad jag vill det nu) men det är något oemotståndligt uppmuntrande med att se Christian Bale utföra ett dansnummer till Paparazzi, eller rocka loss tillsammans med Bill Pullman och ett helt gäng andra till Just Dance, eller naturligtvis den otroligt episka Bad Romance, som var den första jag såg. Det är Christian Bale i en musikal.
Mina vänner, jag tror jag är kär! (Även om han själv tydligen inte gillade filmen...)

Trött och sjuk

Precis såhär lagom till skolstarten tror jag att jag har gått och dragit på mig en förkylning. Halsen är äckligt slemmig och ibland lite öm, och jag har fått munsår. Helt ljuvligt.
Det värker i kroppen efter gårdagens ridlektion. Det gick bra, men sjutton vad jag får betala för det nu. Ryggen känns helt mörbultad.
Jag har varit fruktansvärt ledsen mer eller mindre hela dagen idag, tror att jag är lite slutkörd.
Det var egentligen en sång som satte igång allting. Var ute på youtube och skrotade som jag vanligen gör när jag inte har bättre för mig, och bestämde mig då för att titta på en av mina favoritvideos som är en mycket skickligt hopklippt musikvideo om två True Blood-karaktärer. Låten träffade mig som ett slag i magen och jag har haft svårt att inte gråta sen jag började lyssna på den, men kan samtidigt inte låta bli att göra det om och om igen.

"And there you stand opened heart--opened doors
full of life with the world that's wanting more.
But I can see when the lights start to fade,
the day is done and your smile has gone away."

Det finns inte särskilt mycket ljus i mig just idag, och jag önskar verkligen att det fanns någon som kunde skydda mig från världen en liten stund.

Allmänt kraffs

På måndag påbörjar jag på riktigt mina studier på universitetet, och kommer nu säga någonting som jag aldrig trodde jag skulle kläcka ur mig: Jag kan inte vänta tills skolan börjar!
Jag har så förbenat tråkigt just nu att jag tror jag kommer bli knäpp snart. Jag har absolut ingenting att göra om dagarna och håller långsamt på att förvandlas till en apatisk grönsak. Tappar helt initiativförmågan!
Håller fortfarande på att jobba på en uppföljare till min överraskande uppskattade youtubevideo, men det går våldsamt trögt. Tror att min hjärna är nere i lågvarv lite för mycket för att jag ska kunna ta tag i det riktigt ordentligt, men hade tänkt försöka göra en kraftansträngning idag, om jag bara kan bli av med den här äckligt tunga känslan i huvudet som gör kreativt tänkande onödigt svårt.
Det finns naturligtvis en baksida till skolstarten, närmare bestämt en ekonomisk sådan. Jag har lagt ut över fyra tusen på böcker. Önskar verkligen att jag skojade. Tack och lov har jag fantastiska föräldrar som har sagt att de ska ge mig hjälp med de pengarna.
Kan ju avsluta det här inlägget med en lite rolig historia rörande Alexander Skarsgård, även om jag själv inte vet om jag ska skratta eller gråta åt den. Min mor pratade med min gamla sånglärare för ett tag sedan, och berättade för henne att jag och min flickvän inte var tillsammans längre (jag och min sånglärare hade en väldigt nära relation så jag hade för vana att tala om den sortens grejer med henne) och nämnde då skämtsamt att jag nu tänker gifta mig med Alex. Tror ni då inte att hon säger att då måste jag ta och börja hänga med hennes dotter och dennes man, för de umgås ju med honom! Så nära, och ändå så långt borta...

Youtube och välgörenhet

Det har hänt fruktansvärt mycket sen sist jag bloggade. Faktiskt så mycket att jag inte ens orkar sammanfatta det. Jag låter det vara nog med att säga att det mesta av det har varit bra.

För ett ganska bra tag sedan försökte jag mig på att lägga ut videos på youtube. Det gick inte bra alls, eftersom jag var illa utrustad för att hantera den oundvikliga elakheten på internet. Nu inbillar jag mig att jag är lite tuffare och tänker göra ett nytt försök.
Kolla gärna in mina grejer om ni har lust.
Jag har bestämt mig för att jag ska jobba arslet av mig under det här året för att kunna åka utomlands och studera film. Jag vet, verkar kanske lite skumt att säga så när jag just ska börja studera arkeologi, känns faktiskt lite plötsligt för mig också. Men åtminstone just nu känns det som att någonting inom mig verkligen har klickat och jag vet vad det är jag borde försöka uppnå. Med tanke på hurdan jag är kan förstås det ha förändrats redan imorgon, men det är en ganska härlig känsla i alla fall.

En annan grej ni gärna får kolla in är SOS barnbyars hjälpinsatts i Pakistan. Köp ett matpaket och må bra inombords! Min kusin jobbar inom organisationen och ville få ordet spritt, och jag gör henne så gärna till viljes.

Jag avslutar nu, hoppas att alla har det bra och tar hand om sig själva!
Kram!

Ett litet sammandrag.

Oj, oj, oj nu har det hänt saker.

Jag hade egentligen tänkt vänta med det här inlägget tills Carro gett mig både bild och film på vad vi hade för oss den senaste stadspromenaden, men orkar inte vänta längre så de kanske dyker upp vid senare tillfälle. Så, här kommer en sammanfattning på vad som hänt sen sist jag bloggade.

Promenix med Carro var mycket trevligt, vi gick på dansmuseet och tittade på alla vackra kostymer först, sen travade vi iväg till musikmuseet, och där var det skoj vill jag lova! Om du någon gång skulle känna för att bli sju år gammal igen rekommenderar jag det stället varmt. Det fanns en massa att peta på och leka med, och vi fick till riktigt inspirerande framföranden av bland annat ”Rock around the clock” och ”Mama Mia” (blev bland annat träffad i ansiktet av en i min mening rätt nasty pälsboa som Carro svängde omkring lite väl entusiastiskt, lyckas jag få tag på filmen får ni se själva). Dagen avslutades på mitt favoritställe att sitta och hänga på i stan, Bagdad Café. Underbart med ett ställe som inte bara erbjuder stört god mat och trevlig lokal (ovanför Medelhavsmuseet, finns till och med utställningsmontrar på cafét!) utan dessutom låter bli att spela musik! Alla kanske inte uppskattar det som jag gör, men jag tycker det är helt fantastiskt att bara sitta och snacka i en tyst lokal.

Efter fikat drog jag hem till en polare och spenderade en trevlig kväll med att spela TV-spel (även om vi spenderade mycket tid på att klaga på spelet i fråga som inte alls var lika underhållande som föregångare i serien) och att titta på Leverage. Inte en serie som jag kommer känna större engagemang i tror jag, men rätt underhållande ändå.

Dagen därpå besökte jag ännu en vän (det var en rätt intensiv vecka) och vi kom fram till att vi borde starta ett band (om nu två pers kan kalla sig det). Jag ser fram emot vårt kommande samarbete jättemycket, och idag ska jag försöka få ändan ur vagnen och göra en inspelning till henne så hon vet hur musiken jag skriver låter. Borde även ta itu med mina studier då min sommarkurs om det gamla Egypten drar igång igen imorgon, och såklart försöka skriva lite på den där boken som ska göra mig rik och berömd. Har jag tur lyckas jag faktiskt göra i alla fall en av alla de där grejerna.

På vägen hem från min musikervän stötte jag på en skadad liten fågelunge, med oroliga föräldrar som cirklade omkring. Jag kände mig så fruktansvärt hjälplös. Jag flyttade den lilla stackaren till en något säkrare plats men kom inte på vad annat jag skulle göra så jag gick vidare, grät hela vägen hem och kände mig som en alldeles fruktansvärd människa för att jag inte kunde göra mer för den. Konstigt egentligen med tanke på att jag äter djur nästan varje dag, och inte gråter jag varje gång jag tar mig en skinkmacka. Har börjat överväga om jag kanske skulle återgå till att vara vegetarian, men det gick så hemskt illa förra gången. Klarade inte av det alls och den psykiska hälsan gick åt helvete. Tänker inte släppa tanken helt dock, men jag vill vara säker på att mitt nuvarande välmående är förhållandevis stabilt innan jag börjar mucka med min diet igen.

Nu sitter jag ensam i vårt stora hus, familjen har åkt till landet men på grund utav sommarkursen kan jag inte följa med. Känns ganska ledset om jag ska vara ärlig, det hade varit skönt att få komma dit igen, sist jag var där mådde jag fortfarande väldigt dåligt så det var lite svårt att verkligen njuta.

Dags att kanske faktiskt få igång den är dagen, såhär när klockan närmar sig tolv. Ha det bra allihop!

Jag fick paket!

Har spenderat en fantastisk helg med en kompis ute på hennes landställe. Mycket bra för själen, men inte lika bra för kroppen då jag nu är fullständigt utmattad.
Åkte iväg hemifrån i torsdags och tänkte att nu ska jag vara lite hurtig och promenera från Tekniska högskolan till Karlbergs station (det var där vi skulle mötas för att åka vidare). På vägen ser jag en kvinna som säljer Situation Stockholm, denna fantastiska tidning som jag köper alldeles för sällan. Jag tänker ”nej, jag har inte råd” och fortsätter att gå.
Då börjar True Blood dvd:n jag köpt dagen innan så att jag och min vän skulle kunna titta under helgen och som därför ligger i min väska väga mycket tungt på mitt samvete. Kan jag punga ut med några hundringar för en jäkla TV-serie har jag fanimig råd att lägga fyrtio spänn på de hemlösas tidning.
Jag vänder om och frågar kvinnan om hon kan växla en hundring, och det kan hon, så jag får mig min tidning, och ser vem som finns på omslaget.


Skämt åsido, köp Situation Stockholm, det är en jättebra tidning.

Sedan följde några dagar av TV-spel, filmtittande, grillning och bad. Det var himla skönt att bara få låta käften gå nonstop i några dygn med fånigt tjejsnack. Att sitta uppe hela sista natten och spela klart Spyro 2 (hundra pocent på allt, lika med att hitta varenda liten juvel och klara varenda litet uppdrag) var kanske inte helt smart tänkt, men vi hade himla kul (även om det vid lite research kom fram att vi fortfarande hade saker kvar att göra). När vi sedan åkte hem var vi praktiskt taget zombies, vilket ledde till lite halvhjärtat thriller-dansande då och då. Väl tillbaka i mitt eget rum tog det inte lång tid alls innan jag föll i koma i min underbara säng.
På grund utav detta vaknade jag faktiskt på morgonen idag, en ovanlig företeelse som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Vad gör man på morgonen? Det går bara tråkiga saker på TV och alla jag känner sover. Kanske är då jag ska sätta mig och skriva den där bestsellern, eller plugga. Fick faktiskt äntligen en skolbok jag beställt (går en sommarkurs om det gamla Egypten) på posten. Den har varit slut överallt i hela Sverige ett tag nu, så jag fick beställa den från Amazon. Tunnaste bok jag någonsin spenderat över fyrahundra på (fast i ärlighetens namn var det min stackars far som spenderade, han var vänlig nog att ställa upp).
Var det värt det, kan man fråga sig... (fast med tanke på att jag kommer att få en tenta jag gärna klarar får jag nog säga att det var det).

Nu är det dags att avrunda kvällen med Midsomer Murders innan läggdags, så det kanske blir två tidiga mornar på raken, och det utan väckarklocka! Håll utkik efter flygande grisar.

Shopping och ånger

Idag var jag ute på stan med Carro igen (en gång i veckan har vi bestämt att det ska vara efter förra onsdagens succé). Den här gången blev det mer av en vanlig shoppingrunda, jag hade grejer jag behövde få köpta och hon ville hitta en present till sin kille.

Det jag skulle köpa var första säsongen av True Blood (ska titta på den i helgen när jag åker ut till en polares landställe) och en flaska av True Blood-läsken. Flaskorna är bara så fina, jag tyckte jag hade råd att skaffa mig en i prydnadssyfte (även om det blir sista gången, 99kr är inget jag känner för att betala för läsk mer än en gång). Roligt nog var det min blodgrupp som stod på de flaskor som såldes, snacka om att ha tur!

När jag kom hem började jag tänka väldigt mycket på mitt ex. Jag brukade reta henne väldigt mycket för hennes totala kärlek för Harry Potter böckerna. Ibland tyckte jag nästan att det var lite läskigt. Såklart handlade det mycket om att jag helt enkelt kände mig utanför. Hon var jätteinvolverad i någonting som jag bara inte kunde förstå, jag fattade inte grejen. Det kändes hotfullt för någon som alltid är rädd för sitt eget utanförskap.

Nu förstår jag, till viss del. Nu förstår jag hur någonting kan vara mycket mer än vad det egentligen är, och att man kan vilja manifestera det på olika vis.

True Blood är inte den bästa TV-serie jag någonsin sett. Jag kommer förmodligen aldrig att skriva eller läsa fanfiction baserat på den, jag kommer inte att titta på fanart, jag kommer inte att gå med i communities, jag kommer inte att åka på konvent, även om de skulle finnas (jag vet faktiskt inte). Eventuellt kommer jag att klä ut mig till någon av karaktärerna till Pride, men det är ungefär det.

Men jag förstår den känslomässiga biten. True Blood fick mig att sitta och skratta i min ensamhet, när det enda jag gjort i min ensamhet på länge varit att gråta. Det gav mig annat att tänka på.

Om jag kunde förmå mig till att prata med mitt ex skulle jag be om ursäkt.

Sanningen är dock den att jag nu äntligen efter ungefär två månaders kamp kan gå en hel dag utan att en enda gång tänka på att ta livet av mig, och jag tänker inte riskera min egen hälsa genom att ta kontakt med henne igen.

Jag har börjat tycka riktigt bra om att leva, jag vill fortsätta med det.

Underbar arkeolog med kändisförälskelse

Idag fick jag veta att jag kommit in på universitetet (ska läsa arkeologi, hurra, hurra för mig!) och tog sommarens första dopp i havet (jag är en riktig badkruka, men det råder tropisk värme här så det var bada eller smälta som gällde). Dessutom blev jag refererad till som underbar på Emzis blogg, av en lite mindre smickrande anledning som jag kommer skriva mer om strax, men i alla fall, underbar! Det är hon med.

Anledningen till att jag är så underbar (den här gången i alla fall, mina vänner är vänliga nog att säga snälla saker till mig lite då och då, älskar er allihopa) är för att jag har utvecklat en ganska så enorm kändisförälskelse i Alexander Skarsgård (och att jag är mycket medveten om att jag inte är ensam om detta). Jag är glad att det kan bringa någon glädje, för just idag är den en källa till enorm irritation för min egen del.

Först gick jag igenom ett riktigt trevligt skede, jag blev alldeles varm och mjuk inombords så fort jag såg honom på skärmen och ett stort, fjantigt leende spred sig över hela ansiktet. Men jag vet (har gjort det här några gånger förr) att det kommer att sluta i tårar hela grejen. För snart kommer sorgsenheten över att han aldrig någonsin kommer att ens veta att jag finns (plus den lilla sidorätten av ”och även om han gjorde det skulle han ju aldrig bli intresserad av mig”) och så kommer jag ligga där och gråta mig till sömns över en snubbe jag aldrig ens träffat, och jag behöver verkligen inte det just nu. Mitt hjärta är redan krossat, tackar som frågar.

Dessutom är det lite läskigt. Jag menar, det känns något creepy att hysa amorösa känslor för någon man aldrig träffat, vare sig i verkligheten eller ute på det stora vida internet. Plus att jag har en mycket obehaglig vetskap som känns lite som att jag kan förutsäga framtiden, som ger mig en visshet om att jo, visst blir det han och jag. Skrämmande. Börjar känna mig smått obalanserad. Snart samlar jag väl ihop pengar nog att åka till LA och bosätta mig i en buske utanför hans hus med en stor kikare som enda sällskap, eventuellt säljandes lite bilder till skvallertidningar så att jag kan ha råd med mat (om jag kan få mig själv att skiljas från dem, förstås).

Hur kan det vara möjligt egentligen, att känna så mycket för någon som har gjort så lite? Vad är det för felkonstruktion i oss som gör att vi kan falla för vad som egentligen bara är ett fantasifoster (eller folk som behandlar oss illa), medan alldeles underbara människor som finns där för oss, har samma intressen som vi och som aldrig någonsin skulle svika oss ofta inte väcker romantiskt flimmer alls? (I och för sig finns ju det motsatta problemet där man ständigt blir kär i sina bästa vänner, har provat det också men inte lyckats så bra. Blev förhållanden, varade inte).

Dags att avrunda denna gnällfest, jag bifogar nedan videon som fångade mitt hjärta (jag menar, hur kan man inte älska en vacker man som antyder att han älskar att vara naken?).

Tumblr

Så nu har jag skaffat Tumblr också. Det är konstigt egentligen att jag bara fortsätter hoppa på sånt där, med tanke på att jag egentligen är jätterädd för internet och inte känner att jag har så mycket att tillföra det heller.
Kanske är det någon form av bekräftelse jag söker. Se mig, hör mig, tyck att jag är rolig. Fast varför jag skulle söka efter det på just internet är en mycket bra fråga. Oftare än något annat känns det ju som att stå i en enormt stor, tom och ekande grotta och göra en massa cirkuskonster i hopp om att någon kanske ska vandra in och se dem, och sen när någon faktiskt gör det är det för att nästan utan att tänka på det kasta en rutten tomat i ansiktet på en, för att sedan gå vidare som att ingenting hänt.
Sen får jag såklart alltid stöd och uppskattning av mina vänner här ute i livet, och en del av dem kan jag bara ha distanskontakt med just nu, så på det viset finns det väl kanske bra grejer med det, men ibland undrar jag.
Jag tänker mycket på det där, hur förtvivlat gärna jag vill nå fram till folk, påverka dem. Jag drömmer om att en dag skapa någonting, som någon annan sedan kan ta del av och känna någonting, och kanske faktiskt förstå mig. Kanske skulle jag då också förstå mig själv. Om jag lyckades ta en del av mig och förflytta den till världen utanför mig, så att jag kunde se på den. Kanske skulle jag då bli lite mer begriplig.

http://mylittlezoo.tumblr.com/

Mass Effect

Idag kom jag ur sängen bra mycket tidigare än jag hade tänk mig på grund utav att jag fick påhälsning av en geting i sovrummet. Har varit dödligt rädd för dem sedan jag var liten, så när jag vaknade och såg en snurra omkring precis ovanför mig for jag iväg som skjuten ur en kanon. Som backup gick jag och lade mig i mina betydligt mer morgonpigga föräldrars säng eftersom de redan hade gått upp, men såklart kom det in en geting där också och jag blev förvisad från ännu en säng. Underbar start på dagen.

Jag har mest suttit inne och ugglat idag, och jag känner mig lite skyldig. Det är jättevackert väder, som gjort för att ge sig ut på klämkäcka upptåg, eller åtminstone en tur ner till stranden. Lite lockad är jag kanske, men egentligen är jag nog mest halvapatisk och ointresserad av det mesta.

Jag mår inte så bra just nu, och har inte gjort det på ett bra tag. För det första hade jag en hel del problem till att börja med, och sen tog mitt över två år långa förhållande slut, det måste vara nästan ett par månader sedan nu, och de flesta som känner mig har fått se mig smeta ut mitt krossade hjärta över hela min låsta livejournal. Här tror jag att jag nöjer mig med att säga att jag är väldigt, väldigt trasig.

Därför, tack alla högre makter för Mass Effect!

För de som inte känner till det är Mass Effect ett tv-spel, och ett mycket bra sådant. Vad har det att göra med mitt krossade hjärta? Jo, av och till hatar jag mig själv extremt mycket just nu. Jag står bara inte ut med att vara den jag är. Jag hittar en oändlig mängd fel och brister, och jag ger mig själv så mycket mentalt stryk för allt jag någonsin gjort fel att det närmar sig episka proportioner. Och då finns Mass Effect där, och låter mig vara någon annan. Jag kan vara Kommendörkapten Shepard, en stark och modig soldat som är kapabel att hantera vilken situation som helst, och skulle det nu vara så att det blir fel någon gång ibland så låter hon (eller han, man väljer själv) inte det stoppa henne från att fullfölja sitt uppdrag. Som extra bonus är eldstriderna ett bra sätt att bli av med uppdämd ilska. Det är så välsignat skönt ibland att bara få lägga undan mig själv och mitt liv och känna mig som att jag har kontroll över något igen.

Borde nog avrunda här och kanske gå ut och säga hej till friska luften innan jag återgår till att rädda universum, det här var bara en kort liten fundering utan mycket till syfte egentligen. Kom bara på igår att jag ville skriva om Mass Effect, och nu har jag gjort det. Ta hand om er allihop.

Det var en gång...

Det är olidligt varmt idag, och jag är tämligen slutkörd av anledningar som kommer att förklaras alldeles strax, så jag har suttit parkerad framför datorn i stort sett sedan jag vaknade och kört ett lätt surmulet True Blood-maraton (är ungefär lika förtjust i solen som Gollum under varma dagar). Läget förbättrades när jag hamnade i glada vänners lag på MSN, och när nu sedan småkakor och iste lades till det hela alldeles nyss vore jag lite väl fjantig om jag fortsatte att klaga.

Vänner på MSN var det ja. Carro, som var med och såg till att jag sprang benen av mig igår, satt och tyckte att jag borde börja blogga på svenska (ägnar mig sporadiskt åt skriverier på engelska när andan faller på) och eftersom jag tycker om att göra mina vänner glada satte jag mig ner för att göra henne till viljes.

Carro och jag har en lång gemensam historia, vi har känt varandra sen vi var bebisar och har alltid haft väldigt kul ihop, även om vi för det mesta beter oss som att någon hittat en knapp som stänger av våra hjärnor. Vi blir fnissiga, vingliga virrpannor, och detta utan att en droppe alkohol går in i våra system. Därför borde jag ha förväntat mig att gårdagen skulle bli som den blev. Mitt enda försvar är att jag för bara ett par månader sedan kom tillbaka från en nästan årslång vistelse i Piteå (jag gick på folkhögskola).

Hur som helst. Jag åkte intet ont anande in till den stora staden Stockholm i tron att vi säkert bara skulle sätta oss och fika och ha trevligt i ett par timmar eller så, och sen skulle jag åka hem. En klassisk kompisdate helt enkelt.

Icke.

Carro var hungrig, men vi visste inte vart vi ville gå egentligen så vi bara började vandra längst med Drottninggatan i hopp om att så småningom se nåt ställe som verkade tilltalande. Medan vi gick pladdrade vi på, som man gör, och kom fram till att museum är riktigt härliga ställen, och vore det inte kul att gå på ett? Vi var nära slottet när vi kommit så långt i våra spekulationer, och Carro hade aldrig varit på Livrustkammaren visade det sig, så då tänkte vi att dit kan vi ju gå (det där med att äta lyckades bli bortglömt i processen), men 70kr kändes som lite väl mycket i inträde, så vi knatade till Medeltidsmuseet istället där de inte tar något inträde alls. Gratis är gott!

Museibesöket var skitkul, kändes lite som att vara lågstadieelev ute på skolutflykt igen, och det där museet har verkligen en förmåga att göra en osäker på vart man får och inte får gå, så många skrymslen och vrår finns det. Där fanns knappar att trycka på också, till Carros stora glädje (och min med, för det ledde till visandet av informativa små filmer).

Vi hade faktiskt så roligt, att vi inte hade lust att sluta där, vi ville gå på fler museer! Medelhavsmuseet tyckte jag, det är en riktig favorit hos mig. Carro hade ingenting emot detta förslag, men först var det kanske dags att se till det där med maten, särskilt som jag inte var helt hundra precis var Medelhavsmuseet faktiskt låg. Därför bar det av till Max vid Kungsträdgården. På vägen passade vi dessutom på att skaffa oss turistkartor över Stockholm (Carro plockade en från toppen av en soptunna först, bacillskräckiga jag vägrade ta i den så vi lyckades hitta stället de kom från och tog nya). Här skulle det hittas Medelhavsmuseum!

Att gå med en utvecklad karta i motvind får en inte bara att se extremt turistig ut, det gör det dessutom svårt att hitta det man ska (visade sig sedan att jag dessutom tittade på fel del av kartan), så jag lyckades hitta nästan varenda museum i hela stan utom just det jag ville gå till. Carro hade inte större tur hon heller, men hon hade GPS i mobilen, så den plockades fram och lektes lite med, och så fick vi fram vart vi skulle gå. Dock var mat fortfarande en prioritering, så vi tog oss genom mysigt sommarjippo i kungsan (fick gratis coca cola av snygg karl som verkade tycka vi var ett par underliga typer) och hamnade på Max, där det åts gott innan vi så äntligen kom iväg till Medelhavsmuseet.

Väl där tittade vi på en massa spännande saker, men roligast var mumierna. Inte så mycket för sin egen skull som att Carro när vi kom in i rummet väste till mig ”Läs ingenting, de kanske vaknar!”

Det blev också bevisat att jag inte är särskilt snygg i pärlhatt.

Det ska nog vara allt för den här gången, hoppas min svenska blogg faller dig i smaken Carro, och eventuella andra läsare också, förstås! Bilderna nedan är tagna och ihopsatta av Carro, men jag slänger dit dom här på slutet med hennes tillstånd. Nu ska jag återgå till att dricka iste och fnissa åt vampyrer. Ha det!