Det jag skulle köpa var första säsongen av True Blood (ska titta på den i helgen när jag åker ut till en polares landställe) och en flaska av True Blood-läsken. Flaskorna är bara så fina, jag tyckte jag hade råd att skaffa mig en i prydnadssyfte (även om det blir sista gången, 99kr är inget jag känner för att betala för läsk mer än en gång). Roligt nog var det min blodgrupp som stod på de flaskor som såldes, snacka om att ha tur!
När jag kom hem började jag tänka väldigt mycket på mitt ex. Jag brukade reta henne väldigt mycket för hennes totala kärlek för Harry Potter böckerna. Ibland tyckte jag nästan att det var lite läskigt. Såklart handlade det mycket om att jag helt enkelt kände mig utanför. Hon var jätteinvolverad i någonting som jag bara inte kunde förstå, jag fattade inte grejen. Det kändes hotfullt för någon som alltid är rädd för sitt eget utanförskap.
Nu förstår jag, till viss del. Nu förstår jag hur någonting kan vara mycket mer än vad det egentligen är, och att man kan vilja manifestera det på olika vis.
True Blood är inte den bästa TV-serie jag någonsin sett. Jag kommer förmodligen aldrig att skriva eller läsa fanfiction baserat på den, jag kommer inte att titta på fanart, jag kommer inte att gå med i communities, jag kommer inte att åka på konvent, även om de skulle finnas (jag vet faktiskt inte). Eventuellt kommer jag att klä ut mig till någon av karaktärerna till Pride, men det är ungefär det.
Men jag förstår den känslomässiga biten. True Blood fick mig att sitta och skratta i min ensamhet, när det enda jag gjort i min ensamhet på länge varit att gråta. Det gav mig annat att tänka på.
Om jag kunde förmå mig till att prata med mitt ex skulle jag be om ursäkt.
Sanningen är dock den att jag nu äntligen efter ungefär två månaders kamp kan gå en hel dag utan att en enda gång tänka på att ta livet av mig, och jag tänker inte riskera min egen hälsa genom att ta kontakt med henne igen.
Jag har börjat tycka riktigt bra om att leva, jag vill fortsätta med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar