Det var en gång...

Det är olidligt varmt idag, och jag är tämligen slutkörd av anledningar som kommer att förklaras alldeles strax, så jag har suttit parkerad framför datorn i stort sett sedan jag vaknade och kört ett lätt surmulet True Blood-maraton (är ungefär lika förtjust i solen som Gollum under varma dagar). Läget förbättrades när jag hamnade i glada vänners lag på MSN, och när nu sedan småkakor och iste lades till det hela alldeles nyss vore jag lite väl fjantig om jag fortsatte att klaga.

Vänner på MSN var det ja. Carro, som var med och såg till att jag sprang benen av mig igår, satt och tyckte att jag borde börja blogga på svenska (ägnar mig sporadiskt åt skriverier på engelska när andan faller på) och eftersom jag tycker om att göra mina vänner glada satte jag mig ner för att göra henne till viljes.

Carro och jag har en lång gemensam historia, vi har känt varandra sen vi var bebisar och har alltid haft väldigt kul ihop, även om vi för det mesta beter oss som att någon hittat en knapp som stänger av våra hjärnor. Vi blir fnissiga, vingliga virrpannor, och detta utan att en droppe alkohol går in i våra system. Därför borde jag ha förväntat mig att gårdagen skulle bli som den blev. Mitt enda försvar är att jag för bara ett par månader sedan kom tillbaka från en nästan årslång vistelse i Piteå (jag gick på folkhögskola).

Hur som helst. Jag åkte intet ont anande in till den stora staden Stockholm i tron att vi säkert bara skulle sätta oss och fika och ha trevligt i ett par timmar eller så, och sen skulle jag åka hem. En klassisk kompisdate helt enkelt.

Icke.

Carro var hungrig, men vi visste inte vart vi ville gå egentligen så vi bara började vandra längst med Drottninggatan i hopp om att så småningom se nåt ställe som verkade tilltalande. Medan vi gick pladdrade vi på, som man gör, och kom fram till att museum är riktigt härliga ställen, och vore det inte kul att gå på ett? Vi var nära slottet när vi kommit så långt i våra spekulationer, och Carro hade aldrig varit på Livrustkammaren visade det sig, så då tänkte vi att dit kan vi ju gå (det där med att äta lyckades bli bortglömt i processen), men 70kr kändes som lite väl mycket i inträde, så vi knatade till Medeltidsmuseet istället där de inte tar något inträde alls. Gratis är gott!

Museibesöket var skitkul, kändes lite som att vara lågstadieelev ute på skolutflykt igen, och det där museet har verkligen en förmåga att göra en osäker på vart man får och inte får gå, så många skrymslen och vrår finns det. Där fanns knappar att trycka på också, till Carros stora glädje (och min med, för det ledde till visandet av informativa små filmer).

Vi hade faktiskt så roligt, att vi inte hade lust att sluta där, vi ville gå på fler museer! Medelhavsmuseet tyckte jag, det är en riktig favorit hos mig. Carro hade ingenting emot detta förslag, men först var det kanske dags att se till det där med maten, särskilt som jag inte var helt hundra precis var Medelhavsmuseet faktiskt låg. Därför bar det av till Max vid Kungsträdgården. På vägen passade vi dessutom på att skaffa oss turistkartor över Stockholm (Carro plockade en från toppen av en soptunna först, bacillskräckiga jag vägrade ta i den så vi lyckades hitta stället de kom från och tog nya). Här skulle det hittas Medelhavsmuseum!

Att gå med en utvecklad karta i motvind får en inte bara att se extremt turistig ut, det gör det dessutom svårt att hitta det man ska (visade sig sedan att jag dessutom tittade på fel del av kartan), så jag lyckades hitta nästan varenda museum i hela stan utom just det jag ville gå till. Carro hade inte större tur hon heller, men hon hade GPS i mobilen, så den plockades fram och lektes lite med, och så fick vi fram vart vi skulle gå. Dock var mat fortfarande en prioritering, så vi tog oss genom mysigt sommarjippo i kungsan (fick gratis coca cola av snygg karl som verkade tycka vi var ett par underliga typer) och hamnade på Max, där det åts gott innan vi så äntligen kom iväg till Medelhavsmuseet.

Väl där tittade vi på en massa spännande saker, men roligast var mumierna. Inte så mycket för sin egen skull som att Carro när vi kom in i rummet väste till mig ”Läs ingenting, de kanske vaknar!”

Det blev också bevisat att jag inte är särskilt snygg i pärlhatt.

Det ska nog vara allt för den här gången, hoppas min svenska blogg faller dig i smaken Carro, och eventuella andra läsare också, förstås! Bilderna nedan är tagna och ihopsatta av Carro, men jag slänger dit dom här på slutet med hennes tillstånd. Nu ska jag återgå till att dricka iste och fnissa åt vampyrer. Ha det!